"Jag saknar dig" brukade vara något som jag älskade att höra.

Det betydde att personen tänkte på mig och mådde lite sämre utav att inte vara i min närvaro.

Det betydde att personen i fråga tänkte på mig, ville ha mig i sin närvaro, prata med mig och även tyckte att jag var någon.

Men när det blev så att jag fick höra det varje dag,

av samma person,

och fortfarande bli ignorerad,

så tappade det all betydelse.

"Jag saknar dig" är något som jag skakar av mig, för jag vet, att så är inte fallet.

Jag saknar honom så mycket att det gör ont.

Mitt hjärta vill skriva till honom sekunden efter att han svarat,

men hjärnan säger behandla honom som han behandlar dig.

Och det innebär att vänta några timmar, eller dagar innan jag svarar honom,

ge korta svar,

och gärna läsa meddelandet utan att ge ett svar.

Det värsta är att han förväntar sig att jag ska svara helst samma minut som han skriver.

Han förväntar sig alltid att jag ska vara där,

på andra änden redo för att svara.

Han tänker inte på att snart kanske jag inte finns där längre.

Jag vill försvinna ett tag,

få honom att inse att jag inte alls kommer att finnas där hela tiden om detta fortsätter.

Men jag kan inte.